Recension: Missing Richard Simmons

Igår käkade jag Nalle Puh pasta som jag köpt i Tokyo och det snöade som fasiken och var supersoligt om vartannat. Annars var allt sig likt. Recension på pastan? Den smakade inte så mycket, för jag hade så mycket smör, salt, peppar och hårdlagrad pecorino-ost på. Men den smakade väl som vanlig pasta, typ!

Under påskhelgen gick alla sex avsnitt av ”Missing Richard Simmons” i mina lurar. Kort sagt är det en riktigt välproducerad och spännande serie som jag inte rekommenderar till en kotte. Varför? Nedanför bilden kommer spoilers.

MRS_FB_1200x630.png

SÅ pay-off-löst!!! Så jag spenderade några timmar av mitt liv till att lyssna på en kille som är nyfiken på vad en annan kille gör med sitt liv? Utan att ens få reda på vad killen som killen är intresserad av gör med sitt liv? Förutom att ”må bra”. Inte för att låta elak på något sätt – men gör man en super-stalker-liknande podd som produceras på det här viset så är det ett ordentligt antiklimax i sista avsnittet. Inte så kul. Eller tja, kul för Richard Simmons såklart. Att han mår bra. Men för publiken som lyssnar så hade man kanske (HRM HRM) väntat sig något annat.

Men med ljuddesignen och produktionen har reportern/producenten naturligtvis gjort ett bra JOBB, och man är ju nyfiken och tror till sista avsnittet att programledaren/reportern faktiskt ska träffa Richard Simmons, så man fortsätter ju att lyssna. Och efter alla avsnitt så har han fortfarande inte kommit fram till en slutsats.

För. Guds. SKULL!!!

Rekommenderar inte att höra den. Men intressant hur man kan skapa en (typ) världshajp av ingenting.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s