Recension av Podcast Day 2017

Brasklappen är ju att detta var första året någonsin som RadioDays Europe hade Podcast Day. Och det är väl prima ballerina att dom faktiskt hade det som en egen dag. OCH det förlåter också några av de misstag jag kommer att ta upp nedan.

Överlag var jag nöjd med konferensen. Lokalen var bra. Kaffebreaksen var okej. Maten var… okej, I guess.

Variationen av ämnen var sådär.

Största frågan i podcasteran just nu är hur man mäter och sökbarheten kring podcasts. Det var mycket prat om just mätbarhet. Alldeles för mycket, då man får ta hänsyn till att det inte finns så mycket att gå på idag, med just statistiken. Alla har olika statistikverktyg och statistiksystem och i det här stadiet av podderan är det svårt att ens jämföra med varandra. Jag hade absolut föredragit mycket mer innehållssnack, eller snack om kommande trender, eller att Apple skulle blivit uppbjudna på scen (dom hade ändå en representant där, som jag förstod det!) och prata om vad som händer med deras nya statistikverktyg, eller vad som helst dom känner sig sugna på att prata om i podcastväg.

Visst, det fanns några uppburna talare, men om en av Apple’s två främsta podcastrepresentanter (Christina Moore) sitter i publiken så är det väl ändå hål i huvudet att att hon inte blir uppbjuden på scen. Otroligt märkligt.

Något som dock var bra var tiden för varje session. Ca 15-25 minuter per session var alldeles lagom, framförallt för mig och Jonas som sovit i ca 3 timmar natten innan. Väldigt skönt tempo när ens attention span ligger på 0.

Jag skulle dock föredragit mer av ett festivalschema. Att alla stora huvudattraktioner får 1 timmes tid att prata. Apple får en timme, Nicholas Quah får en timme, och så vidare. Mindre aktörer får mindre tid.

Det var stora aktörer på scen den här gången. BBC. CVC. The Guardian. WTF med Marc Marons producent (det tyckte jag för övrigt var härligt som fasen – att det inte var Marc som fick tala, utan producenten!). Men det var för lite folk som kunde prata om trender och vart podcastvärlden är på väg någonstans.

Med detta sagt så vill jag SJÄLVKLART att dom ska fortsätta ha den här dagen. Den behövs. Det var väldigt få deltagare i år, vilket mest var extremt awkward. 200 deltagare (varav jag med säkerhet vet var en mindre siffra då alla inte dök upp) i en sal som tog emot 600 deltagare. Det blev ju pinsamt för samtliga inblandade, alltså även de talare som höll dragningar. Som att folk skolkade från föreläsningen typ. Agh.

Men för att citera en annan som var där: ”På Sex Pistols första konsert var det bara 40 personer.”

Och nästa år kanske det är dubbelt så många deltagare som det här året. HOPPAS det. Och hoppas också att dom då hunnit utveckla dagen litegrann då. Harder, better, faster, stronger.

Slide1.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s